26 augusti 2010
På morgonen lättar vi ankar för att segla till Linton, motvind och
4-5 m/s.
Ankrade i viken på e.m.
Väl skyddad och vacker ankringsplats, så många besättningar
lämnar sina båtar här under tiden som dom befinner sig på annan
ort.
Här är det bra kvalitet på vattnet, så man kan både bada och
använda watermakern.
Ön Linton är obebodd, förutom att det bor några apfamiljer 
(spindelapor) där. Vi besökte dem och hade med oss bananer, som  
dom tacksamt tog emot. Aporna var vänliga, men vi hade också hört    
att dom kan  bli arga och bitas när dom förstår att man ska lämna ön.     
Vi fick oss också berättat, att vid ett tillfälle hade några besökare    
dansat ringdans tillsammans med dem, tills en av aporna blev  
uppretad och drog en kvinna i håret.

Först lade vi en banan på bryggan, som en aphona kom och hämtade.
Därefter kom hon och tog en banan ur Jannes hand.
Aphannen hämtade också bananer, men satte sig i ett träd i närheten
och var svår att fånga på bild.

Varje morgon vaknar vi till vrålapornas läten, som hörs runt om
bland bergen. Av lätena att döma, så verkar det att finnas väldigt   
gott om dem.

På fastlandet i Puerto Lindo, finns det en liten restauarang som ägs
och drivs av holländaren Hans och hans fru, som är från
Cartagena, Colombia.
Dom bor där tillsammans med sin 12-åriga son, atmosfären var
hemtrevlig, dom var vänliga och tillmötesgående. Som gäst gick    
man som om man var hemma och hämtade själva sin dricka m.m.
Sonen gick i en privatskola i Colon och dit tar det 2 timmar med bil.
Långa dagar för en ung grabb och dessutom satt han med läxor
varje kväll i restaurangen/hemmet och med tv:en på!
För övrigt var det ganska dött i den lilla byn. Hans trivdes, men   
hans fru längtade tillbaka till Cartagena och storstadslivet + att  
deras 18-åriga dotter bor där och läser på universitetet.
                                
Vid ett par tillfällen tog vi bussen till Sabanitas. Där finns en
stormarknad (Rey), välsorterad och fräsch.
Vi besökte också hälsokliniken och det kostade 5 dollar för ett
läkarbesök.                
Att åka buss här och på många andra ställen, är en upplevelse i sig.
Första gången kom en minibuss, den var fullpackad och hur vi och 
alla andra människor utefter vägen kom in i den är obegripligt,  
konduktören fick hänga utanför bussen. Det är lågt i tak, så de flesta       
som står får böja på  nacken och resan tar en timme. Janne hade lite    
ont i nacken när vi kom fram. Andra gången kom en större buss  
(f.d. amerikansk, ommålad skolbuss), då fick vi sittplats och det var   
skönt, men den blev också efter hand alldeles fullpackad.

Under ett par dagar hade vi Algomera som granne. En typisk kustbåt
som går i trad utefter kusten och säljer allt från gasol till hängmattor.
Här är det inte frågan om bra arbetsmiljö, utan att överleva.

Tullhuset byggdes 1630 och inrymde kontor för guvernören, alla  
ämbetsmän och varumagasin. Det förstördes vid en attack 1644,
återuppfördes 1760-1770 och skadades 1882 i samband med en  
jordbävning.
Restaurerades igen och är nu en vacker byggnad i renässansstil.
Idag är det ett museum, har samlingar av föremål och filmvisning
om Portobelos historia.

I kyrkan San Felipe de Portobelo hänger en trästaty, föreställande
svarta Jesus.
Statyn har blivit helig och människor vallfärdar till kyrkan den
21 oktober varje år, då man firar honom.
                                    
Piraten Sir Francis Drake använde hamnen år 1570 som bas, för att  
råna spanska köpmän. Han återvände 1590 och förstörde det som 
hunnits byggas av fortifikationerna. Han dog i dysenteri 1596,   
begravdes till havs  i en blykista nära en liten ö, som numera heter
Isla Drake (nära Portobelobukten).

1668 intog och plundrade Piraten Sir Henry Morgan staden Portobelo,
tillsammans med sina män. Han var den mäktigaste piraten någonsin
i Karibien och han levde sin sista år på Jamaica. Där blev han t.o.m
guvernör och levde i sus och dus, vilket blev hans död 1688.

Vi trivs mycket bra här, vackert läge vid havet, historisk miljö och
mycket vänliga människor.
Men den lilla staden skulle behöva en rejäl ansiktslyftning.
Många hus har man låtit förfalla p.g.a. att det tyvärr inte finns
resurser till att restaurera dem.
Det ligger sopor överallt och vi seglare får lägga soporna i en ruin,
därefter gå in hos grannen borgmästaren, betala 1 dollar och erhålla
ett kvitto på betalningen.
Här finns också en mötesplats för seglare, som på så många andra
ställen.
Mötesplatsen heter Captain Jack’s och det är också ett vandrarhem för  
turister, främst backpackers.
Bland alla platser som vi besökt hittills, blev detta en favorit. Jack
och Dennis som driver och äger stället, har skapat en härlig atmosfär  
och stämningen är mycket god.
Det beror på deras personligheter och förhållningssättet till sina gäster.

Det finns gott om färgglada bussar här. Om man inte målar sina hus,  
så målar man bussarna och en del har man gjort till riktiga konstverk. 

Sista kvällen gick vi till Captain Jack’s, för att säga hej då till
killarna och äta en god bit mat.
Imorgon bitti seglar vi vidare.